Bubblan

Jag har gått in i en bubbla. Där eftertanke och närvaro känns viktigare än att göra avtryck on the internetz.
I helgen kommer två av mina bästa hit med sina familjer och vi ska leva storfamiljslivet. Det bästa livet. Ett av dom bästa liven. Det här normalfamiljelivet är jäkligt bra det med.

Jag har varit duktig och skickat iväg 3 jobbansökningar och tänker ut vilka jag nu ska attackera. Jag har skickat iväg mitt jobbsökarbrev för granskning till en finfin person som jag har daglig kontakt med. Och jag är nervös. Jag tror att hon kommer att komma med kloka ord och jag tröstar mig med att det inte är mitt drömjobb jag sökt.

Skulle ringa till ams och rapportera ikväll, första gången jag ringde var det 18 minuters kö. Jag var ensam hemma med barnen och kände att det inte var läge. Ringde en timme senare, då var det 58 minuters kö.
Där finns det jobb. Tänk om bara 10 stycken arbetslösa skulle jobba där, då skulle kötiden bara vara ca 6 minuter. (Om jag tänker rätt).
Men nej, varför skulle man göra så. Jävla puckon.

Åter till min dagliga kontakt. Det är lustigt hur livet är. En dag träffar jag en så himla bra människa. Sen den dagen har vi antingen fört långa konversationer via sms eller bara ett ”lever du?”. Det läskiga är att om det skulle hända henne något skulle jag kanske aldrig få reda på det. Det är det läskigaste. Jag tycker om henne. Hon är klok och rolig och aningen knäpp, på ett charmigt sätt. Jag tänker att det är så här det ska fortsätta. Vi ska ses nån gång per år och våra män ska tycka om varandra och våra barn ska tycka om varandra och kanske i den bästa av världar så kan vi leka storfamilj med dom också. Här drömmer jag mig bort lite med jag älskar storfamilj.

I helgen är planera lite luddiga men badkläder skall ha packats ned, smörgåstårtetävlig inbokad, några chilicheese ligger färdiga i frysen. Jag har beställt Fritzes burgare. Barnen ska leka och skratta och bråka och gråta. Dom ska bre ut sig över hela vardagsrummet och kolla på nån film. Det kommer vara skilda viljor men dom kommer att komma överens för det är 3 dagar som dom kan titta på film.
Vi lite äldre ska sitta i matrummet och diskutera genus och barns uppväxt, kanske kommer vi in på lappmetoden. Vi kommer sjunga i köket när vi lagar mat och kanske att någon går ut på verandan och röker med ett glas vin i handen.

Vi kommer att äta frukost i omgångar och det kommer ständigt vara disk som ska diskas men det gör ingenting för några av dom finaste människorna i mitt liv kommer ner och ska bo med oss. Det är det här som gör livet på landet så himla mycket värt. Att få spendera 3½ dag i sträck med människor som betyder så mycket. När händer det om man bor i samma stad?