Bup

Vi är en erfarenhet rikare. Att ringa det första samtalet till BUP var läskigt. Jag var nära att implodera och ramla ihop till en lite hög innan jag ringde men samtalet gick bra. Det jobbiga är att utelämna sig själv och sin familj, erkänna att jag fixar inte det här. En vecka efter samtalet fick vi en tid på BUP. 
Idag var vi där. Det var ett bra samtal och psykologen antecknade flitigt. Jag kände också stort förtroende för psykologen vi träffade. Jag vill inte skriva om samtalet men nu håller vi tummarna att vi får hjälp. 
Allt gick ju bra, barnet pratade mer än vad jag trott och betedde sig rimligt för situationen. Hurra för barnet. Hurra för oss föräldrar. 

När det funkar

Allt är frid och fröjd när vi helt och hållet är i det han gör. När vi spelar tv-spel och precis gör det han säger att vi ska göra – lugnt. Bygger med lego så som han vill – lugnt. Och när han tittar på film – lugnt. Men när vi tappar fokuset, gör det vi vill då är minfältet där. Man tippar på tå, hoppas att man säger rätt ord. Annars. Explosion. Saker kastas, hotfulla rörelser, ord som gör ont. Ibland slag, sparkar och är håret utsläppt så slits det i det. 

Men när vi har full fokus på honom, då funkar det. Då är det lugnt. 

Allt det som inte syns

Det är klurigt att börja skriva igen efter hundra år. Men det känns som att det är läge nu. För att minnas hur det är. Just nu. Det här som kallas livet. 

På tisdag har vi ett första samtal med BUP inbokat. Barn och ungdomspsykiatrin. Det är läskigt. Men vi behöver hjälp. Att se sitt barn må dåligt är smärtsamt. Att ta emot slag och hårda ord är smärtsamt. 

Jag inbillar mig att folk drar sig för att umgås med oss. Och jag förstår. Det är som ett minfält. När som helst kan det explodera. Vem orkar med det en eftermiddag om man INTE måste. Jag har full förståelse. Men som sagt. Det är en inbillning som lika gärna kan vara att jag drar mig undan. Kryper in i skalet. 

Det är utbrotten som är det jobbiga. Resten av egenheterna är charmiga och sånt som gör honom till den han är. Allt det kan jag leva med och njuta av. Men all ilska som bor i den där 5 1/2 åriga kroppen. Det vill jag inte att han ska behöva ha. 

Så nu hoppas vi på hjälp av BUP. För jag orkar inte mer. Jag orkar inte hålla ihop, hålla mig lugn, städa upp och vara en öm moder när det helt plötsligt exploderar. 

Kärlek

Pelle, jag älskar dig säger jag till min son.
Mm, älskar pappa, puve (Tove) jordbubbesylt.
Älskar du pappa, Tove och jordgubbsylt Pelle?
Mm, jordbubbesylt.

Cake Pops

Så den där påsen med gammal tårtbotten togs fram ur frysen och färskosten togs fram ur kylen. Det mixades till en massa som rullades till bollar. Det smältes choklad och fina sugrör delades på mitten. Bollarna doppades i choklad och stoppades sedan in i kylen. Efter ett tag stoppades de här bollarna in i diverse munnar och det var bland det läskigaste dessa munnar någonsin smakat.

Så, cake pops lär det aldrig göras igen.

Soundcloud.

Jag lyssnar på fina vänner i Indien som sänder någon form av podcast. Jag blir sugen! Jag vill också prata in och skicka ut i interwebz. Men vad ska en prata om. Helt själv på min kant. Ja, det här får nog gro lite. Antagligen blir det ingenting. Men det skulle ju vara väldigt roligt. 

Att hitta sig själv.

Eller, rubriken skulle lika väl kunna vara ”att hitta hem”.
Under helgen som varit har jag sett så mycket vackra kurviga kvinnokroppar. Kroppar som inte syns någon annan stans. Som göms under kläder, oftast stora oformliga kläder. Alla dessa modiga kvinnor som tar av sig kläderna och visar hur de ser ut ”på riktigt”. Att de fick mig att göra detsamma.

Från och med nu hoppas jag att jag aldrig ska skriva ett ” jag vill bli smaaaaaal”inlägg. Jag är freaking awesome som jag är. Med eller utan kläder som döljer det.